mia

Mål: att ta mig igenom midnattsloppet. Inte på någon specifik tid. Bara att springa min första mil någonsin och ta mig i mål.

Hur: Självfallet träna löpning. Att jogga längre och längre sträckor så att jag den 18 augusti orkar springa en mil.

..Jag kan avslöja att jag inte direkt gillar att springa. Däremot har jag tränat i perioder men det har aldrig varit löpning utan har ju varit pass på gymmet. Och jag alltid haft dålig kondis och känt att den absolut kan bli bättre.

Så, i våras när jag och en f.d kollega satt och diskuterade detta så sa vi att vi borde ha ett mål för att komma igång. ..Ja, ska vi inte springa midnattsloppet? undrade min kollega. Jag har aldrig tidigare sprungit en mil så jag var väldigt tveksam först. Ja, jag vet att en del tycker att en mil inte är så mycket. Men för mig är de det. Jag har sprungit vårruset i ett antal år, säkert sju-åtta år, men vårruset är 5 km och alltid känts som max antal kilometrar för mig. Sagt och gjort, vi anmälde oss till midnattsloppet och jag minns att jag tänkte, jaja det är ju jättelångt kvar tills dess... Men tiden går fort!

När jag började jogga i våras, först på löpband på gymmet, så orkade jag kanske springa i tre minuter (Ja, tre!) innan jag började flåsa o tycka att det var jobbigt. Så dålig kondis hade jag. Jag började jogga lite nästan varje dag och plötsligt orkade jag springa i tio minuter. Jag var överlycklig. Problemet var att jag ganska snart fick någon slags muskelinflammation i ena benet. Sjukt jobbigt. Jag var hos naprapat ett gäng gånger, och läste på själv om detta. Fick för mig att jag sprang för mycket. Inte så att jag sprang så långt. Men för en person som i princip aldrig joggat, och börja jogga var o varannan dag, så hann inte musklerna med. Sen åkte jag på träningsläger en vecka (inte löpning då utan gick på pass) men muskelproblemet blev ju inte direkt bättre med två-tre pass per dag i en vecka. Direkt efter träningslägret åkte jag på skidresa, inte heller det var väl det bästa för mitt stackars ben. Sen fick jag ta det lite lungt, gick hos naprapat och levde på voltaren. Och på hoppet. Jag ville ju träna för midnattsloppet!

Till slut blev det iallafall bättre. Tror det är en bra lärdom. Om man inte joggat tidigare, ta det lungt och öka succesivt. Inte gå från noll till hundratio. Jag är ganska bra på att sätta upp mål, men mindre bra på att planera hur jag ska ta mig dit. Kanske hade det varit bättre att göra upp ett schema på hur jag skulle lyckas? Sätta upp veckomål, och kryssa i vilodagar i almanackan, inte bara köra på hur som helst.

Robert Broberg lär ha sagt: Målet är ingenting. Vägen är allt.

Det kan säkert stämma i annat. Men vad gäller min löpning håller jag inte med. För mig är målet allt. Vägen dit är krokig och jobbig. Jag tycker fortfarande inte att det är kul att springa. Jag har kommit så långt att jag inte längre tycker det är tråkigt, och det är ju positivt. Men kul? Nä. Undrar om jag nånsin kommer tycka det. Men att ha ett mål ger mig kraft och energi att fortsätta kämpa, målet gör därför att jag utvecklas som löpare och orkar mer och mer. För mig är själva målet min motivation.